På självaste nationaldagen händer det, jag går upp tidigt och kissar som vanligt i en liten vit plastmugg och håller stickan i och räknar till 15. Ja, jag gjorde så varje morgon, det blev en liten ritual ;) Det tar upp till tre min innan den visar något så jag gick iväg för att göra lite frukost och jag glömde nästan bort stickan men så kollade jag på den... Jag kollade igen och igen. Och det visade samma sak varje gång! En glad gubbe!
Imorse ringde jag, dock utan något svar. Jag skickade mail till den speciella mailen men inget svar. Till slut var jag framme i Göteborg och då fick jag sätta mig ner och vänta på min tid. Jag var allmänt irriterad, det är ju inte så att jag kan ta tillbaka gårdagen direkt. Men när Eva äntligen tog emot gjorde hon ett snabbt ultraljud och sen bad hon mig att sätta mig i väntrummet igen.
Efter en stund kom Pernilla och hämtade mig. Hon log som alltid, så sjukt trevlig människa! Hon berättade att jag fått tid 13.30 och så sa hon vad som skulle hända.
Det var mitt snabbaste ligg någonsin, det tog mindre än fem minuter så hade jag miljontals simmare i mig. Helt galet. Var ute på gatan igen vid 13.45 Så skumt. Jag har läst att åker man till Danmark så får man fina rum och bekväma möbler och vill man ligga kvar så får man göra det. Här klädde jag på mig ett operationslinne, fula strumpor och ett hårnät. Och allt skedde i en steril op-sal.
Men jaja, kanske är det så att Sverige har mycket att lära av Danmark? Och i slutändan, om det gör mig gravid så gör det absolut ingenting att det var som det var. Läkaren A-L var fantastiskt gullig och likaså budbäraren som kom med mina springare =D
Så nu återstår det bara att vänta och se om det tar sig. Tre veckor sen är det dags för test. Håll tummarna :)
