Bokat!

Helt galet, men nu har jag min första tid bokad. Nu måste jag bara boka tågbiljett till Göteborg och ta reda på hur jag ska ta mig till kliniken!

Herregud så nervös jag är! =D

Känslan...

..som uppstått nu när jag tänker på att det är första mars imorgon går inte att beskriva. Magen gör saker jag aldrig varit med om tidigare och jag mår illa. Sjukt nervös. För jag vet ju inte vad utgången blir. Men det är ju just det här jag måste försöka att undvika, ja nervositeten.. För den kan ju göra att det tar galet mycket längre tid.

Men iaf, imorn är det första mars och jag ska slå numret igen, eller ja näe jag ska bli uppringd. Och återigen reser sig den skräckblandade förtjusningen i mig och jag kan knappt sitta still här i soffan. Känslan är övermäktig!

Tänk om!

Jag försöker se det hela med ödmjukhet, jag vill inte ta det för givet.. Jag vågar knappt säga det själv, jag är så rädd att jag ska jinxa det på något sätt. Fast så är det väl egentligen inte. Kan jag inte så kan jag inte, det spelar nog ingen roll hur jag beter mig. Men ändå..

Igår på jobbet hade vi besök av ovanligt mycket barn. Det var alla åldrar från nyfödd och uppåt. Längtan blir mer påtaglig när dom finns så nära och helt plötsligt ploppade namnen upp igen.

Amanda och Lucas.

För många år sedan så besökte jag ett medium, han sa att jag skulle få två barn. En tjej och en kille. Visst ska man ta allt med en nypa salt men längtan gör att man tror blint. Och jag har tänkt på barnnamn sen längtan efter barn började. Jag är inte sån som måste ge mitt barn ett ovanligt namn, mitt barn kommer vara speciellt och otroligt älskat ändå. Men sen kan det vara svårt för även om jag nu gillar dessa namn så den dagen då min lilla parvel kommer till världen så kanske det inte alls passar. Men ändå :)

Imorgon när väckarklockan ringer är det jag som flyger upp ur sängen.
Imorgon är det jag som väntar på ett av de viktigaste samtalen i mitt liv.
Imorgon är det den första mars.

Första samtalet

Även om jag är inställd och vet vad jag är påväg att göra så är jag rädd och modet sviktar. Fast jag tror att det jag mest är rädd för att det inte kommer att fungera. Så när dom ringde mig första gången och jag pratade i telefon så avslutade jag inte mitt samtal även fast jag visste vem det var som ringde. Jag bad dem ringa mig igen och när de då ringde upp kände jag mig mer beredd även fast jag gick omkring i en H&M butik. 

Hon var snäll men bestämd på andra sidan luren. Hon berättade vad hon visste, frågade hur gammal jag var och sa att då har jag tid på mig. Tid på mig.. Ja jo du säger det?! Kul å veta. Blev paff men hon vet väl bäst. Hon berättade att jag skulle ringa i Mars för att boka tid, så jag ska ringa första mars och boka tid. Min första tid på en fertilitetsklinik!

Första samtalet. Jag vet inte vad det kommer att handla om men jag gissar hejvilt på att jag kommer fråga varför jag vill ha barn. Kanske undrar dom varför jag inte har träffat en stilig man att göra barn med... Vad svarar man på det? "Det undrar jag med?!" Vi kommer säkert gå igenom min livssituation, boende, jobb å sånt. På något sätt känner jag mig lugn där nu, för en månad sen visste jag ingenting.. Idag vet jag att det kommer att ordna sig.

Jag har även gått med i Femmis. För hur det än går så tror jag att jag kommer få fantastiskt stöd genom dem. Dom vet vad jag går igenom och kommer att gå igenom oavsett utgång.

Idag är det den 1 februari, snart är mars här! :)