Den finns fortfarande där...

Jag syftar på klumpen i magen. Jag tror jag har gett mig in i saker lite för fort och lite för tidigt. Jag måste ge det tid, lära känna lite mer eller iaf få bekräftat att personen inte VILL nåt annat än vara donator. Det är inte okej att helt plötsligt ändra sig.

Jag har fått kontakt med några tjejer på ett forum, känns skönt att hitta personer som är i olika skeden men i samma sits som jag är. Jag frågar och skriver av mig om allt och inget. Det finns ju en hel del att tänka på om man säger så.

Nu tänker jag ta en välförtjänt semester och inte tänka på barn öht. Ska bara njuta av sol och härliga dagar. Tror det gör mig gott!

Vi hörs igen om två veckor!

Klump i magen

Hade fått svar från donatorn och när jag tänker och funderar så känns han nästan för bra. Och en av mina vänner, den mest skeptiska och misstänksamma ;), hennes ord ekar i huvudet. Vad får han ut av detta? Visserligen den enda som sagt att han tar betalt för en del utgifter men varför? Jag frågade och han sa att han vill hjälpa människor. Han har friskhetsintyg så inga STDs.

Men jag funderar oxå, jag orkar inte vara skeptisk längre. Nu kör jag! Och funkar det så funkar det. Är han en psykopat, ja va fan ska jag göra? Mitt liv har kommit till en punkt där jag inte längre vill vänta. Det ENDA som saknas i mitt liv är mitt barn, min familj. Självklart längtar jag efter kärlek men vafan, vänta ex antal år till funkar inte. Och tänk om kärleken aldrig kommer. Och jag blir en galen katttant i ett hus på landet. Hjäääälp!

Näe, jag har bestämt mig och det här kanske inte är det bästa MEN jämfört med att åka till DK så slipper jag resa och bli fattig på kuppen. Om det här funkar kan jag lägga dom pengarna på MITT barn. Mitt barn, mitt barn... 

Tårarna pressar innanför ögonen. En vän dyker upp i mina tankar och en tår tar sig igenom och rinner längsmed kinden. Vet att även hon försöker igen efter en resa jag inte ens önskar min värsta fiende. Vi har pratat om det lite, tänk om ett mirakel skulle ske och vi båda skulle plussa samtidigt. Vilken resa! Jag håller tummar å tår :)

Jag har någorlunda koll på när jag har ÄL nästa gång, gett datumen till donatorn och ja... Nästa månad it is.

Jag tror jag får panik!

När sätter vi igång?

Det här är en situation som är helt ny för mig, jag vet varken av eller an gällandes det. Jag googlar, jag pratar med vänner och jag funderar. Nyss skickade jag iväg ett svar till donatorn jag nämnde i inlägget innan. Jag avslutade med att jag vill "köra igång" så fort som möjligt och frågade om det var möjligt för honom. "Köra igång" kändes så konstigt, men det är ju lite det vi ska göra?

Jag har fortfarande inte allt jag behöver. Men en vän berätta att hon hade sprutor och då saknas bara koppar för killen. Kan man ta vilken som helst eller måste den vara steril? Sånt där har jag ingen koll på. Kan jag köpa plastmuggar på ICA eller måste jag beställa från nån skum affär på nätet eller gå till apoteket? Behöver googla mera.

Det kommer bli så att han kommer hit, jag vill vara hemma där jag känner mig trygg. Men jag vill inte vara här själv med honom så jag tänkte kolla om en vän kan komma hit och vara här eller iaf ha koll så att allt är ok. Vill att det ska vara så anonymt som möjligt och vill ju egentligen inte att han ska veta vart jag bor men å andra sidan, hur ska man annars göra det? Träffas på ett hotell i stan? Någon som vill ha en natt i Stockholm med mig? :)

Jag hoppas så innerligt att det här kommer att ge mig ett plus på stickan, men man vet aldrig. Men för nu så tänker jag ändå försöka. Och får jag ett plus, ja ni.. Då kommer det rinna glädjetårar!

Testade med en ÄL-sticka igår, egentligen bara för att kolla av läget. Jag borde ha ÄL vilken dag som helst, men den visade neg. Vet att man ska testa både morgon och kväll men måste åka och köpa nubbeglas i plast eller nåt för som det är nu så har jag bara ölglas att använda.

Snart sätter det igång på allvar, hjälp :)

Gråtmild...

Det är konstigt hur humöret kan svikta från dag till dag. Idag är en sån där dag då jag längtar efter min lilla familj mer än någonsin. Att höra att vännen varit på cykeltur med sonen och hans kompis. Bara en sån sak att dom ska laga middag och sätta sig ner och äta den tillsammans, det gjorde att jag fick en klump i magen.

Sätter mig efter en stund framför datorn och loggar in på donor.se för att läsa ett mail jag fått från en kille som undrar om han kan hjälpa mig. Sättet han skriver på, han berättar hur han är och, OCH, han ställer krav på mig!! Jag ville bara skrika ut JA men istället började tårarna sakta rulla ner för kinderna. Det känns helt fantastiskt, för visst är det lätt att man donerar till någon som kanske inte borde ha barn. Han hade underbara krav och jag kan med stolthet säga att jag uppfyller vartenda en.

En ny bekantskap ska snart upprättas.

Jag är ovanligt gråtmild just nu, eller i perioder. Kanske för att allt i livet inte är som det ska. Ser kompisar som gillar bilder på instagram där mammor stolt håller i sina nyfödda, profilbilder på hay day föreställer mammor och deras barn och varje gång jag ser en bild knyter det sig i magen och jag vill skrika högt; VARFÖR ÄR DET INTE JAG???

Nu har det börjat..

Det är mycket på gång just nu. Jag har diskussionen uppe med inte bara en utan TVÅ olika donatorer. Den ena helt oerfaren och den andra väldigt erfaren, såpass att han t.o.m berättar för mig hur jag ska göra för att öka chanserna och vart jag ska köpa sprutor etc. Jag ler lite när jag läser donatorns långa mail, han är verkligen erfaren och så mycket yngre än mig haha 

Hur väljer man en donator? Det känns som det är lite som på lotto, jag kan bara lita på att han talar sanning. Men jag känner oxå att om det känns bra med den här donatorn så kan första försöket snart vara gjort. 

Tanken både skrämmer mig och får hela kroppen att pirra.

Meltdown in my brain!