Mamma Mia!

Så igår var jag då hos Mamma Mia och fick träffa en urgullig barnmorska. Känns konstigt att träffa en barnmorska, för det känns verkligen som att jag ska ha barn... Men det ska jag ju inte, jag behövde bara prata och rådfråga typ. 

Jag kom in i ett stort rum med röda stolar. På en stol satt en liten kille och spelade spel. En väldigt gravid tjej satt och fipplade med sin mobil tills hon blev inkallad. Stor mage hade hon :) Jag hade hög puls och försökte att lugna ner mig, jag hade inte riktigt hittat så stressen hade fått pulsen att öka avsevärt. Men när jag lugnat mig var pulsen 115/70 (kan det stämma??)

Hon var som sagt supergullig. Jag berättade min story, hon ställde ett gäng frågor, jag ställde frågor och sen pratade vi länge. Jag var där i en timma tror jag. Hon visste inte vad det kunde bero på men eftersom jag haft positivt ÄL-test i förrgår så sa hon att jag skulle avvakta två veckor och se om mensen kommer. Om den inte kommer får jag ta ett nytt gravtest och höra av mig till henne. Hon tog cellprov och kände på äggstockarna, höger sida var lite "hård". Hon sa att om jag hade ägglossning just nu så kunde det bero på att det var i den som ägget fanns i.. Det var i höger som Danderyds Gyn hittade en äggsysta i för 1½ år sedan. Det var därför dom skulle kalla mig förra sommaren för att kolla att den försvunnit som den skulle, men dom kallade mig aldrig.

Jag berättade för bm varför jag inte ville tillbaka till Danderyd och hon såg helt chockad ut. Tror många tycker att det är ett bra ställe, men jag gillar dom verkligen inte. Kanske för stora, därför dom inte tar hand om sina patienter.

Men iaf, nu är jag tillbaka på ruta ett. Vänta. Idag står det att jag är 10 dagar över tiden... Ni kan inte förstå hur mycket jag önskar att det betydde att jag var gravid. Att jag hade en liten i magen.
Det skulle betyda allt...

Förvirrad är bara förnamnet

Bim +8 eller Bim +29 är det idag beroende på hur man räknar.. Är så trött att gå och inte ha någon som helst aning när mensen kommer. Jag VILL veta och det nu! Varje dag, minsta lilla tedens till känningar så springer jag på toa, livrädd att mensen ska komma och det med besked. Fast jag borde ju få känningar oxå.

Jag har börjat ta ÄL-test (ägglossningstest) för att ha lite koll på när jag har äl. När jag började så visade det ingenting, tyckte jag körde en hel del test kring då appen sa att jag skulle ha det. Men ingenting visade sig. För ungefär 1½ vecka sedan testade jag två ggr varpå jag fick en svag indikation om att något var på g. I söndags fick jag blankt, så jag hade inte tänkt testa igen men... jag testade ikväll och då fick jag det här:

För mig är detta ett positivt test. Jag har inte känt något i magen idag, tidigare dagar har jag haft hugg och till och från molvärk men idag har jag inte känt nåt.. Om jag nu har ägglossning så borde jag väl märka det på något sätt eller? Väldigt konstigt det hela och det får mig att fundera ännu mer...

Men mina två tips inför morgondagen är:
1. Hormonrubbning (ovan kropp får chock av springare)
2. Cysta (vilket jag absolut, absolut inte vill att det är)

Så ja, det är bara att vänta till imorn.. Så får vi se om jag får positiva eller negativa besked.. Sjukt nervös helt klart.

5 dagar över tiden...

Ovan text stämmer inte helt, men det är det min app i mobilen säger. 5 dagar över tiden, jag skulle haft mens i måndags, den 21 juli. Men det är andra mensen sen insemineringen. Första mensen skulle ha kommit den 30 juni, det kom ingen mens då. Den yttepytteblödningen jag fick kom den 24 juni på morgonen, sen försvann den igen. Om det var min riktiga mens eller inte vet jag ju inte, men om det skulle varit en nidblödning så är jag BIM +26 idag, dvs 26 dagar efter beräknad mens.

Jag förstår om min kropp reagerar konstigt. Stress på jobbet, utlandssemester, en antibiotikakur och innan allt detta så får jag i mig massa springare. Kan inte vara lätt ;) Så ja, jag tror inte jag är gravid. Jag granskar och känner efter, men det enda jag känner är att jag är galet trött och kissar mer än vanligt. Och det kan bero på värmen och att jag kanske dricker en hel del vatten just nu. Jo min härliga viktuppgång, VAD FAN HÄNDE??? Mår illa när jag ställer mig på vågen och det jobbiga är att den fortsätter vandra uppåt :( 

Igår hade jag kramper i magen, var längesen jag hade så ont. Jag tror det beror på att jag åt en jäkla massa körsbär, läste att dom kan bråka med magen. Har fortfarande lite ont idag, hoppas verkligen att det försvinner snart.

Men hur som så tror jag inte att jag är gravid, det är bara allt som hänt som ställer till det för kroppen. Frågan är, hur kommer jag tillbaka till rätt bana? Hoppas att gyn kan hjälpa mig på traven.

Längtan när den är som värst...

Bara för att jag börjat så kan jag inte få längtan ur huvudet. Jag tittar på magbilder på nätet, fastnar i gravidforum i flera timmar och önskar att jag vore en som kunde lägga upp mitt plus på stickan. Men istället sitter jag här själv, ensammare än någonsin, och det enda jag har är hoppet att en dag kunna bli gravid.

Jag går fortfarande och funderar lite. Igår skulle tanten komma på besök, men än så länge lyser hon med sin frånvaro. Är det funderingarna över en graviditet som håller henne borta? Eller kan jag vara gravid fastän jag fått två negativa test? Vad jag känner så har jag inga symptom, ja jag somnar titt som tätt och lite överallt men det är sommar och det är sååå tråkigt att jobba. Kanske beror på det?

Jag blir galen! Om tanten inte kommit efter helgen och jag fortfarande får neg på test så ringer jag gyn eller vart man ska ringa. Börjar bli orolig att det kan vara en systa.. Danderyds gynavdelning har missat att boka in mig TVÅ ggr nu och jag har inte bokat heller. Dum som inte gjort det men kan säga att när jag väl bokar tid så kommer jag inte ringa Danderyds sjukhus, aldrig mer att jag går dit. Inte så som dom betett sig. Det får bli nåt annat ställe.

Bim +22 idag om man räknar bort den yttepytteblödning jag fick alldeles för tidigt under semestern. Vi får se vad som händer... 

Klarheter?

Har varit iväg på en välförtjänt semester där jag sköt undan allt som fått mig att må dåligt eller som fått huvudknölarna att mala. Och när jag kom hem visste jag.

Innan jag åkte på semester så hade jag besök av en donator. Vi gjorde en insemination och efter den mådde jag fruktansvärt dåligt, psykiskt. Det var hemskt. Jag trodde inte att jag skulle reagera så värst men det blev ännu värre när han började prata om att vi skulle ligga eller att vi skulle vara "tillsammans" när vi gjorde dom olika stegen. Jag fick panik, det var verkligen inte det jag ville. Inte okej.

9 dagar efter beräknad ÄL, 6 dagar innan jag skulle få mens fick jag en pytteliten blödning. Eftersom det inte blev något mer funderade jag på att det kanske kunde vara en nidblödning (har läst lite om det). Dagarna gick och ingen mer mens kom, inte heller när den var beräknad. Jag var trött, gasig i magen och hungrig mest hela tiden. Självklart funderade jag på vad det berodde på, värmen eller var jag gravid?

Väl hemma så har jag tagit två gravtest vid olika tillfällen och båda visade negativt. Och på sätt och vis gör det mig lättad. För när jag väl landat i Sverige igen och tillåtit mig tänka så var jag säker på att om jag ska bli gravid så ska jag bli det genom att ligga med någon som jag förhoppningsvis har några känslor för. Jag skulle aldrig klara den psykiska press det innebär att inseminera. Om det nu är förbestämt att jag ska bli med barn och få en underbar liten varelse i mitt liv så kommer det bli så. Är det så att jag inte kommer få barn, ja, näe vill inte ens tänka vidare på det. På ett eller annat sätt kommer jag bli mamma, men som det är just nu är jag inte redo. Inte med en främling iaf.

Nu avvaktar jag ett tag och ser hur framtiden ter sig. Vem vet, det kanske funkar på så sätt att när du minst anar det så händer det... :)

Den finns fortfarande där...

Jag syftar på klumpen i magen. Jag tror jag har gett mig in i saker lite för fort och lite för tidigt. Jag måste ge det tid, lära känna lite mer eller iaf få bekräftat att personen inte VILL nåt annat än vara donator. Det är inte okej att helt plötsligt ändra sig.

Jag har fått kontakt med några tjejer på ett forum, känns skönt att hitta personer som är i olika skeden men i samma sits som jag är. Jag frågar och skriver av mig om allt och inget. Det finns ju en hel del att tänka på om man säger så.

Nu tänker jag ta en välförtjänt semester och inte tänka på barn öht. Ska bara njuta av sol och härliga dagar. Tror det gör mig gott!

Vi hörs igen om två veckor!

Klump i magen

Hade fått svar från donatorn och när jag tänker och funderar så känns han nästan för bra. Och en av mina vänner, den mest skeptiska och misstänksamma ;), hennes ord ekar i huvudet. Vad får han ut av detta? Visserligen den enda som sagt att han tar betalt för en del utgifter men varför? Jag frågade och han sa att han vill hjälpa människor. Han har friskhetsintyg så inga STDs.

Men jag funderar oxå, jag orkar inte vara skeptisk längre. Nu kör jag! Och funkar det så funkar det. Är han en psykopat, ja va fan ska jag göra? Mitt liv har kommit till en punkt där jag inte längre vill vänta. Det ENDA som saknas i mitt liv är mitt barn, min familj. Självklart längtar jag efter kärlek men vafan, vänta ex antal år till funkar inte. Och tänk om kärleken aldrig kommer. Och jag blir en galen katttant i ett hus på landet. Hjäääälp!

Näe, jag har bestämt mig och det här kanske inte är det bästa MEN jämfört med att åka till DK så slipper jag resa och bli fattig på kuppen. Om det här funkar kan jag lägga dom pengarna på MITT barn. Mitt barn, mitt barn... 

Tårarna pressar innanför ögonen. En vän dyker upp i mina tankar och en tår tar sig igenom och rinner längsmed kinden. Vet att även hon försöker igen efter en resa jag inte ens önskar min värsta fiende. Vi har pratat om det lite, tänk om ett mirakel skulle ske och vi båda skulle plussa samtidigt. Vilken resa! Jag håller tummar å tår :)

Jag har någorlunda koll på när jag har ÄL nästa gång, gett datumen till donatorn och ja... Nästa månad it is.

Jag tror jag får panik!

När sätter vi igång?

Det här är en situation som är helt ny för mig, jag vet varken av eller an gällandes det. Jag googlar, jag pratar med vänner och jag funderar. Nyss skickade jag iväg ett svar till donatorn jag nämnde i inlägget innan. Jag avslutade med att jag vill "köra igång" så fort som möjligt och frågade om det var möjligt för honom. "Köra igång" kändes så konstigt, men det är ju lite det vi ska göra?

Jag har fortfarande inte allt jag behöver. Men en vän berätta att hon hade sprutor och då saknas bara koppar för killen. Kan man ta vilken som helst eller måste den vara steril? Sånt där har jag ingen koll på. Kan jag köpa plastmuggar på ICA eller måste jag beställa från nån skum affär på nätet eller gå till apoteket? Behöver googla mera.

Det kommer bli så att han kommer hit, jag vill vara hemma där jag känner mig trygg. Men jag vill inte vara här själv med honom så jag tänkte kolla om en vän kan komma hit och vara här eller iaf ha koll så att allt är ok. Vill att det ska vara så anonymt som möjligt och vill ju egentligen inte att han ska veta vart jag bor men å andra sidan, hur ska man annars göra det? Träffas på ett hotell i stan? Någon som vill ha en natt i Stockholm med mig? :)

Jag hoppas så innerligt att det här kommer att ge mig ett plus på stickan, men man vet aldrig. Men för nu så tänker jag ändå försöka. Och får jag ett plus, ja ni.. Då kommer det rinna glädjetårar!

Testade med en ÄL-sticka igår, egentligen bara för att kolla av läget. Jag borde ha ÄL vilken dag som helst, men den visade neg. Vet att man ska testa både morgon och kväll men måste åka och köpa nubbeglas i plast eller nåt för som det är nu så har jag bara ölglas att använda.

Snart sätter det igång på allvar, hjälp :)

Gråtmild...

Det är konstigt hur humöret kan svikta från dag till dag. Idag är en sån där dag då jag längtar efter min lilla familj mer än någonsin. Att höra att vännen varit på cykeltur med sonen och hans kompis. Bara en sån sak att dom ska laga middag och sätta sig ner och äta den tillsammans, det gjorde att jag fick en klump i magen.

Sätter mig efter en stund framför datorn och loggar in på donor.se för att läsa ett mail jag fått från en kille som undrar om han kan hjälpa mig. Sättet han skriver på, han berättar hur han är och, OCH, han ställer krav på mig!! Jag ville bara skrika ut JA men istället började tårarna sakta rulla ner för kinderna. Det känns helt fantastiskt, för visst är det lätt att man donerar till någon som kanske inte borde ha barn. Han hade underbara krav och jag kan med stolthet säga att jag uppfyller vartenda en.

En ny bekantskap ska snart upprättas.

Jag är ovanligt gråtmild just nu, eller i perioder. Kanske för att allt i livet inte är som det ska. Ser kompisar som gillar bilder på instagram där mammor stolt håller i sina nyfödda, profilbilder på hay day föreställer mammor och deras barn och varje gång jag ser en bild knyter det sig i magen och jag vill skrika högt; VARFÖR ÄR DET INTE JAG???

Nu har det börjat..

Det är mycket på gång just nu. Jag har diskussionen uppe med inte bara en utan TVÅ olika donatorer. Den ena helt oerfaren och den andra väldigt erfaren, såpass att han t.o.m berättar för mig hur jag ska göra för att öka chanserna och vart jag ska köpa sprutor etc. Jag ler lite när jag läser donatorns långa mail, han är verkligen erfaren och så mycket yngre än mig haha 

Hur väljer man en donator? Det känns som det är lite som på lotto, jag kan bara lita på att han talar sanning. Men jag känner oxå att om det känns bra med den här donatorn så kan första försöket snart vara gjort. 

Tanken både skrämmer mig och får hela kroppen att pirra.

Meltdown in my brain!

Hur talar man om?

Hur ska man kunna förklara för någon hur stort det skulle vara att bli med barn? Hur förklarar man till någon att han skulle göra mig till världens lyckligaste om han hjälpte mig att bli med barn? Hur förklarar man för någon som själv inte vill ha barn varför han ska donera sina springare till mig?

Jag vill få honom att förstå min längtan. Känna min kärlek och frustration. Vill att han känner den glädjen som sprider sig i mig när jag tänker på dagen då jag kanske ser ett plus på stickan.

Jag skulle kunna ge allt för att få hans hjälp. Hur förklarar jag att hans springare är en "trygg" framtid? Hur ska jag få honom att förstå?

Orden stakar sig i huvudet, jag vet inte hur jag ska få fram dom.. Det känns som jag bara upprepar mig. Om han hjälper mig skulle mitt liv få en mening igen. Om han hjälper mig, då kommer jag vara honom evigt tacksam...

Om han bara förstog hur stort det här är för mig, hur mycket det betyder och vilken glädje det skulle innebära. Men hur berättar jag det för honom...så han förstår?

Hemmainseminering - ett alternativ?

Jag har googlat lite om hemmainseminering. Det är oftast par som jag läst om, där mannen inte kunnat prestera under press och därför har dom löst det på detta sätt. Det är även homosexuella par som använt sig av metoden. Och jag funderar på om det kan vara ett alternativ.

Självklart måste jag då hitta en donator, vilket inte är det lättaste. Men visste du att det finns sidor där du kan hitta donator? Det hade jag ingen aning om men efter ett antal timmars googlande så har jag hittat mer info än jag visste fanns. Kolla in www.donor.se

Jag har en jag hoppas på, han har allt det jag vill ha i en donator, men han är osäker. Vi känner ju varandra så det kan bli känsligt. Och han är orolig över hur han ska reagera när han vet att det springer omkring en liten junior av honom ute i vida världen. Självklart har jag sagt att det är upp till honom om han vill hälsa på eller på något sätt ta del i barnets liv.

Danmark är helt klart ett alternativ, men sperman är tvättad och nerfryst är vilket innebär att den lever bara ett dygn. Kan jag hitta en spermadonator i Sverige och göra inseminering själv så lever spermierna ibland upp till 4 dygn.

Nu funderar jag på att göra en profil på sidan ovan, se om man kan hitta någon. Ett helt nytt alternativ dök upp och tankarna snurrar mer än någonsin.

Jag har bestämt mig!

Hej där på andra sidan skärmen :)

Jag tänkte börja med en liten introduktion. På den här sidan skärmen sitter en, för tillfället, 35-årig tjej med ett helt okej liv. Jag har ett jobb, en lägenhet, bil och sånt som man "ska ha" när man är 35. Dock är det något som saknas, det viktigast av allt, en familj!

När jag var yngre så var jag helt säker på att jag skulle ha gubbe å barn när jag var 25 och när jag fyllde 30 så skulle jag ha två små knoddar. Min framtidsspåning blev inte som tänkt och nu sitter jag här och är 25 +10år utan både gubbe å barn. Vilket känns för jävligt. Jag börjar få panik, jag vill inte gå ur det här livet utan att få chansen att iaf testa om jag kan få barn. För barn är något jag längtat efter så GALET länge. Det har gått så långt att jag hellre vill skaffa barn än hitta en kille. På nåt sätt så kommer den delen att lösa sig, men att få barn...den chansen minskar för var dag som går. Jag har inte tid att vänta längre.

När jag säger så till vänner och bekanta så säger dom oftast - "Äsch, du är fortfarande ung och folk skaffar barn senare och senare numer. Ta det lugnt, det kommer." Till dom som säger så vill jag ge lite fakta. Jag har precis läst igenom ett 24 sidor långt informationshäfte från en klinik i Danmark som inseminerar ensamma kvinnor.

När en kvinna når en ålder av 35 så är bara ca hälften av hennes ägg befruktningsdugliga.
Äggen åldras och blir mindre fruktsamma med åren.
Om hon har turen att få ett ägg befruktat så kommer bara hälften av de befruktade äggen dela sig korrekt så att det kan bli barn av det.

Det är lite av det som står i informationen jag fått från kliniken, i detta fall gäller det StorkKlinik i Danmark. Så nästa gång du tänker säga till någon som längtar efter barn att hon fortfarande är ung så fundera innan du säger något.

Jag har bestämt mig! För några dagar sedan skickade jag ett mail till StorkKlinik i Danmark för information om hur jag ska gå vidare för att komma till dom. Ett sjukt stort steg, ett sjukt läskigt steg men ett steg i rätt riktning. Jag har läst igenom informationen en gång men det står att jag helst ska läsa det flera ggr. Så det kommer bli flera genomplågningar, för det är lite av vad det är. När jag läste så fick jag panik, inte för att jag inte vill göra det utan för att jag är LIVRÄDD att jag inte kommer att kunna bli gravid. En insemination ger inga garantier, det kan hända att det helt enkelt inte fungerar. Jag och min kropp kanske inte kan bli gravid.

Nu är det mycket som ska göras. Först ska jag boka tid hos gyn och ta en hel del test, bl.a. för HIV och andra sjukdomar. När detta är gjort så ska jag boka tid för ett journalsamtal hos kliniken och där får jag sen veta mer om hur jag ska gå vidare.

När jag väl ger mig in i detta så blir det att skära ner på kaffe, gosaker, öl och annat smått å gott allt för att kroppen ska vara så 'ren' som möjligt. Och jag ska göra allt jag kan för att minska på dessa saker. Jag ska göra allt jag kan för att detta ska lyckas.

Jag är en tjej på 35 år. Det jag längtar mest efter, det jag saknar i mitt liv - är ett barn!
Häng med på min resa, genom skratt, tårar och förhoppningsvis en graviditet!