Fundersam...

Tre försök är gjorda, tre misslyckade försök.. Klart jag funderar, klart jag undrar om det någonsin kommer att gå. Självklart kommer tankar upp på vänner i närheten som sexar med sina män och poof så är dom gravida om och om igen.. Varför är jag dömd att misslyckas?

Tankar kommer, tankar går.. Så är det väl för alla gissar jag. Just nu har jag fått hoppa över försök pga en operation som inte kom så lägligt. Jag längtar tills allt är klart och jag kan göra mitt fjärde försök. Efter det återstår tre försök, sen har jag sagt till mig själv att inte gå vidare. För min egen skull framför allt. Om det utöver dessa försök är meningen att jag ska bli gravid, att jag ska få bli mamma så kommer det väl naturligt. Men sjunde gången är mitt sista försök på konstgjord väg.

Jag fyller snart 38 år... Jag trodde att jag skulle vara gift, ha två kanske tre barn nu och leva det härliga men jobbiga familjelivet. Istället sitter jag själv i en liten lägenhet. Vad hände egentligen?

Dock ser framtiden bra ut. Jag tror fortfarande och jag hoppas att jag ska få det där plusset på stickan. Det kommer när jag fått landa i min nya lägenhet, när jag kommit in i mitt nya liv på gården. När lugnet har inträtt i min kropp på riktigt, då är den redo och kommer ta emot dom där små simmarna.

Jag ger inte upp, jag längtar mer än någonsin.

Kort lutealfas??

Sitter i ett kök någonstans på landet. Utanför sträcker sig långa fält, vet inte vad dom odlar men det är fina kontraster. Igår stog två stora älgar och tittade på mig medan jag fotade dom. Har varit här sen i fredags morgon och nu längtar jag hem. Längtar till havet, min fina underbara psykolog. För jag behöver havet nu, dess helande kraft.

Ett nytt försök har satts igång och avslutats. Den här gången kände jag mig mer lugn och jag valde att inte berätta för folk att jag gjorde min resa till Göteborg för ett nytt försök. Tänkte att jag slipper frågorna om hur det går.

Jag vaknade tidigt som attans en morgon och när man är trött så är det inte jättekul att kissa i en kopp, stoppa ner en "pinne" och vänta en stund för att veta om man har ägglossning eller inte. Men efter några dagar går det på rutin, vilket det gjorde den där morgonen. Så fort jag såg gubben så blev jag pigg och kunde inte somna om.

Fick en tid på kliniken dagen efter. Jag fick skjuts av en vän till tåget tidigt på morgonen och sen var jag påväg. Kände mig väldigt lugn och nervositeten kom inte förrän jag fick stå och vänta iklädd dom fula operationskläderna i det lilla rummet på kliniken. 

Annars kändes allt bra. Min läkare för gången var trevlig och han var väldigt noggrann med allt. Första gången kändes det som att allt "rann ut" när jag ställde mig upp, den känslan fanns inte den här gången. Jag gick med lätta steg från kliniken och tåg första bästa tåg hem.

Väntan är aldrig kul men vädret har varit fint så tiden har gått. Första gången tyckte jag att jag kände både det ena och det andra. Den här gången hade jag halsbränna och brösten ömmade hemskt mycket, men fick berättat för mig att det var för tidigt för att känna något. Ja kanske det men låt mig få känna efter, det kan ju faktiskt vara så att det här är det närmsta en graviditet jag kan komma... Då kan jag väl få njuta de få dagar jag har chansen!?

För få dagar är det. Jag är läst på att tiden från ägglossning (dagen efter äl) till dagen innan du får mens heter Lutealfas. Om lutealfasen är kortare än 10 dagar så kan det vara så att ägget inte hinner att fästa innan du får mens och då kan det vara kört. Min lutealfas har vid inseminationstillfällena varit 7 resp 8 dagar, vilket inte talar till min fördel. Så imorse skickade jag ett mail till min klinik och frågade hur vi går vidare med detta. Jag hoppas att de tar detta på allvar och att de gör något åt det för säger dom att det inte spelar någon roll...ja...då måste jag söka mig någon annanstans. Jag har inte råd att lägga ut 10 000tals kronor på något som är dömt att misslyckas redan innan jag gör det.

Men då har jag uppdaterat... Nu väntar jag svar på mailet till kliniken och om allt vill väl så blir nästa försök i början/mitten av oktober. Så nu vänder jag blicken framåt och siktar på en julibebis :)

Mitt snabbaste ligg någonsin

Vad jobbigt det är när man tar det där testet varje morgon och inget händer. Morgon efter morgon så visas bara kontrollstrecket eller en tom ring. Ledsamt. Jag ringde till kliniken efter 10 dagar utan ägglossning och jag fick tid för ultraljud på tisdag (idag).

På självaste nationaldagen händer det, jag går upp tidigt och kissar som vanligt i en liten vit plastmugg och håller stickan i och räknar till 15. Ja, jag gjorde så varje morgon, det blev en liten ritual ;) Det tar upp till tre min innan den visar något så jag gick iväg för att göra lite frukost och jag glömde nästan bort stickan men så kollade jag på den... Jag kollade igen och igen. Och det visade samma sak varje gång! En glad gubbe!

Hjälp, vad ska jag göra nu? Kontakta kliniken. Ringer och då kommer jag på att det ju faktiskt är röd dag.. Hmm okej, jag kan lämna namn och nummer efter pipet. Jag börjar säga mitt namn och då piper det ilsket och en röst säger att mitt meddelande är mottaget. Eh va?! Jag hann ju inte säga nåt. Jag gick in på hemsidan och skickade i deras formulär att dom skulle återkomma till mig.

Imorse ringde jag, dock utan något svar. Jag skickade mail till den speciella mailen men inget svar. Till slut var jag framme i Göteborg och då fick jag sätta mig ner och vänta på min tid. Jag var allmänt irriterad, det är ju inte så att jag kan ta tillbaka gårdagen direkt. Men när Eva äntligen tog emot gjorde hon ett snabbt ultraljud och sen bad hon mig att sätta mig i väntrummet igen.

Efter en stund kom Pernilla och hämtade mig. Hon log som alltid, så sjukt trevlig människa! Hon berättade att jag fått tid 13.30 och så sa hon vad som skulle hända.

Det var mitt snabbaste ligg någonsin, det tog mindre än fem minuter så hade jag miljontals simmare i mig. Helt galet. Var ute på gatan igen vid 13.45 Så skumt. Jag har läst att åker man till Danmark så får man fina rum och bekväma möbler och vill man ligga kvar så får man göra det. Här klädde jag på mig ett operationslinne, fula strumpor och ett hårnät. Och allt skedde i en steril op-sal.

Men jaja, kanske är det så att Sverige har mycket att lära av Danmark? Och i slutändan, om det gör mig gravid så gör det absolut ingenting att det var som det var. Läkaren A-L var fantastiskt gullig och likaså budbäraren som kom med mina springare =D

Så nu återstår det bara att vänta och se om det tar sig. Tre veckor sen är det dags för test. Håll tummarna :)

Jakten på första plusset

Så imorse började det, jakten på det första plusset eller ja, strecket kanske jag ska säga? Jag har börjat med ägglossningsstickor helt enkelt! Jag kommer inte att gå på någon hormonbehandling eller liknande då min kropp funkar som den ska. Risken med hormontabletter är att jag släpper flera ägg vilket kan innebära tvillingar, trillingar eller chans för fler och det vill vi inte. Då avbryter dom försöket, så det här känns väldigt bra.

Jag har som alltid fullt upp i livet med mycket förändringar och jag har inte tänkt så mycket på det som komma ska. Jag är förvisso glad att jag inte stressar upp mig över det. Kan dock komma på mig själv ibland att säga till mig själv att det kan ta tid, det är 15% chans att bli gravid. När jag börjar tänka blir jag orolig och då föredrar jag nog att jag inte tänker på det alls. Som min lärare säger; "Oroar er inte för saker för mycket, vi kommer alla att dö en dag" och då kanske jag ska flika in att vi pratar om katastrofer, kemikalier som sakta dödar oss osv *hmm* Men han har en poäng. Om min kropp är redo så är den.

Ler lite. Tänk när jag går där med magen och träffar någon jag inte träffat på länge och dom frågar vem pappan är. Kanske kommer jag svara med ett finurligt leende att: "Ja du, han är dansk, har blå ögon, ljusbrunt/blont hår, är ca 180cm lång och väger runt 70-80kg." Jag vet ju inte vem han är, men det är så jag hoppas att han är.

Det här är så fantastiskt att det inte går att beskriva med ord. Tänk om jag kan bli gravid! Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag någon gång i februari nästa år kanske håller i min alldeles egna lilla skapelse, känner dennes andetag och lilla hjärta slå. Det skulle vara det bästa.

Träffat läkare + barnmorskan

I måndags var det dags igen. Konstigt men känns som det var evigheter sen fast det bara är fyra dagar sen. På söndagen åkte jag till en vän i Göteborg, härligt att få prata ikapp och få bubbla lite haha På måndagmorgonen tog jag bussen till nordstan och gick till kliniken. Hade tid med vad som ska bli min läkare i framtiden. Hon gick igenom det mesta praktiska, hur dom gör, vad som händer, hur det händer osv. Hon ville även göra en undersökning till och jag suckade djupt inombords. Jag har alltid hatat gynundersökningar men nu börjar jag vänja mig. Den här gången hade jag dessutom mens... 

Men allt gick bra. Inga systor, många äggblåsor och det som skulle se bra ut såg bra ut. Hon berätta även om provsvaren från förra gången, även fast jag fått höra det. Jag fick två avtal som jag skulle läsa igenom och skriva under. Satt i väntrummet en stund, skrev under avtalen och så blev jag inkallad igen. Denna gången till barnmorskan. Suuuupergullig! Vi pratade, gick igenom hur jag ska göra nu och ja sen fick jag åka hem. Hann med ett tidigare tåg än jag planerat.

Så nu är jag där, nästa gång jag åker till Gbg så är det dags. Nästa gång blir mitt första försök. Känns helt magiskt. Nu är det 15% chans att det funkar på första försöket men jag kanske är undantaget som det tar på på en gång. Jag hoppas och tror.

Har börjat äta folsyra nu. Det är bra. Om några dagar ska jag börja med ägglossningsstickor. Sen äre ba å kö ;)

Känns sjuuuukt!!!

Ps. Nu har jag fått ge önskemål om donatorn oxå ;)

Beteendevetaren - check!

Så var det klart. Vad var jag nervös för? Hon hade sju stycken diskussionsfrågor och det visade sig att jag redan tänkt på alla. Vi gick igenom allt och hann även snacka om annat runtikring vilket var trevligt. Igår kom intyget!

Så nästa gång väntar första mötet på den privata kliniken där mirakel ska hända :) Det blir träff med läkaren och även annan personal. Och jag gissar att det är då jag får ge önskemål om donatorn och att vi bokar in första försöket.

Det är nära nu och det känns fantastiskt.

Nervös?

Jaha, så var det dags. Sitter och dricker en liten kopp kaffe innan avfärd. Jag får skjuts till Göteborg idag så jag fick lite sovmorgon, annars hade jag fått åka vid 7. Ute blåser det och solen kämpar för att ta sig igenom alla molnen. Ur högtalarna hörs Måns fina röst. Det är en bra morgon.

Jag är lite fundersam. Jag har träffat en beteendevetare tidigare men i ett helt annat ärende. Det var läskigt, hon ställde frågor på ett sätt och jag vet att jag hade svårt att svara. Dels var det väldigt privat men så var det saker jag inte mindes riktigt. Så nu undrar jag vad för frågor som kommer att komma idag.

Jag kan tycka att det är helt onödigt men jag förstår varför. Dock kanske alla borde gå igenom det innan dom skaffar barn. Inte alla som skaffar barn borde få göra det.. 

Men ja, tillbaka till idag, jag ska åka alldeles strax. Får skjuts av en kompis, otroligt snällt. Nästa gång blir det att ta tåget igen. Det funkar bra, bara så tråkigt att sitta i två timmar själv.

Nähe, skjutsen stressar så det är bäst jag gör mig i ordning för att åka.. 

Andra besöket bokat!

Ja igår ringde hon. Jag satt och jobbade i skolan och när jag såg nr på mobilen så förstog jag att det var något. Konstig som jag är så kröp jag ihop i en hörna i det lilla rummet vi var i för att kunna prata ostört. Mina söta vänner förstog dock att det var något på g så dom var tysta.

Hon berättade inte så mycket utan frågade bara när jag hade tid att komma då jag bor så långt bort. Vi hittade en tid och bokade. Så snart far jag till Gbg igen!

Det känns så konstigt att inte kunna dela allt detta, alla mina känslor med mina vänner back home. Jag har fantastiska vänner som stöttar mig till 100% här men jag tänker på dom som funnits i mitt liv under så många år. Det är inte detsamma att prata i telefon. This is a BIG deal liksom.

Fantastiskt att min mamma flyttat till mig och just nu bor vi jättenära varandra.

Jag har märkt att jag inte är så nervös längre men det är för att jag är så otroligt trygg i mitt beslut. Det här är det jag har velat SÅ otroligt länge och nu är det dags. Sen att jag inte har en man vid min sida som pappa, ja det är ju den lilla detaljen. Men jag har många fina härliga killkompisar med och utan barn som kommer finnas kvar i mitt liv.

Nästa stopp - onsdag nästa vecka när jag får samtalet från kliniken i Gbg ang provsvar.

Fredagen den 1 april

En speciell dag på så många olika vis. Själv sov jag halvknackigt och när klockan ringde strax innan sex så ville jag inte gå upp. Men så kom jag på vad jag skulle göra och gick upp. När klockan var 7.10 så satt jag på tåget till Göteborg.

Resan tog ca 2 timmar och det var många tankar men jag var inte så nervös. Gick fel när jag gick av tåget men hittade i god tid till kliniken. Blev glatt bemött av en ung tjej i receptionen och jag satte mig i väntrummet och insåg att jag var en timma för tidig :) Men tiden gick fort och så kom läkaren.

Han kollade mina äggblåsor(?) och visade mig att jag skulle ha ägglossning snart. Han sa att det såg väldigt bra ut, många ägg :) Han satte in en kateter i äggledarna för att kunna spola och se att det inte var stopp någonstans. Det såg bra ut, ena sidan var bättre än andra men det var inte stopp någonstans. På något sätt så kändes det som att han var förvånad över hur bra det såg ut med tanke på min ålder. Men det kanske var inbillning.

Jag fick ge blod och om 1½ vecka får jag svar om det faktiskt var bra. Tog även prov för könssjukdomar. Och han skickade in en remiss till en beteendevetare direkt, så där väntar jag på att få en tid bokad.

När allt är klart, ja då är det bara att köra. Helt galet. Jag är påväg, min resa har börjat =D

Jag fick otroligt mycket info men jag tror att jag hade koll på det mesta. Jag får inte välja donator men jag får ha önskemål. Jag vet ju vilket utseende jag faller för och det tänker jag köra på. Sen väljer läkarna åt mig. Känns bra tycker jag.

Ja hurrni, jag vågar knappt le för jag vet fortfarande inte vad min kropp säger men ändå vill jag skrika rakt ut! 

Bokat!

Helt galet, men nu har jag min första tid bokad. Nu måste jag bara boka tågbiljett till Göteborg och ta reda på hur jag ska ta mig till kliniken!

Herregud så nervös jag är! =D

Känslan...

..som uppstått nu när jag tänker på att det är första mars imorgon går inte att beskriva. Magen gör saker jag aldrig varit med om tidigare och jag mår illa. Sjukt nervös. För jag vet ju inte vad utgången blir. Men det är ju just det här jag måste försöka att undvika, ja nervositeten.. För den kan ju göra att det tar galet mycket längre tid.

Men iaf, imorn är det första mars och jag ska slå numret igen, eller ja näe jag ska bli uppringd. Och återigen reser sig den skräckblandade förtjusningen i mig och jag kan knappt sitta still här i soffan. Känslan är övermäktig!

Tänk om!

Jag försöker se det hela med ödmjukhet, jag vill inte ta det för givet.. Jag vågar knappt säga det själv, jag är så rädd att jag ska jinxa det på något sätt. Fast så är det väl egentligen inte. Kan jag inte så kan jag inte, det spelar nog ingen roll hur jag beter mig. Men ändå..

Igår på jobbet hade vi besök av ovanligt mycket barn. Det var alla åldrar från nyfödd och uppåt. Längtan blir mer påtaglig när dom finns så nära och helt plötsligt ploppade namnen upp igen.

Amanda och Lucas.

För många år sedan så besökte jag ett medium, han sa att jag skulle få två barn. En tjej och en kille. Visst ska man ta allt med en nypa salt men längtan gör att man tror blint. Och jag har tänkt på barnnamn sen längtan efter barn började. Jag är inte sån som måste ge mitt barn ett ovanligt namn, mitt barn kommer vara speciellt och otroligt älskat ändå. Men sen kan det vara svårt för även om jag nu gillar dessa namn så den dagen då min lilla parvel kommer till världen så kanske det inte alls passar. Men ändå :)

Imorgon när väckarklockan ringer är det jag som flyger upp ur sängen.
Imorgon är det jag som väntar på ett av de viktigaste samtalen i mitt liv.
Imorgon är det den första mars.

Första samtalet

Även om jag är inställd och vet vad jag är påväg att göra så är jag rädd och modet sviktar. Fast jag tror att det jag mest är rädd för att det inte kommer att fungera. Så när dom ringde mig första gången och jag pratade i telefon så avslutade jag inte mitt samtal även fast jag visste vem det var som ringde. Jag bad dem ringa mig igen och när de då ringde upp kände jag mig mer beredd även fast jag gick omkring i en H&M butik. 

Hon var snäll men bestämd på andra sidan luren. Hon berättade vad hon visste, frågade hur gammal jag var och sa att då har jag tid på mig. Tid på mig.. Ja jo du säger det?! Kul å veta. Blev paff men hon vet väl bäst. Hon berättade att jag skulle ringa i Mars för att boka tid, så jag ska ringa första mars och boka tid. Min första tid på en fertilitetsklinik!

Första samtalet. Jag vet inte vad det kommer att handla om men jag gissar hejvilt på att jag kommer fråga varför jag vill ha barn. Kanske undrar dom varför jag inte har träffat en stilig man att göra barn med... Vad svarar man på det? "Det undrar jag med?!" Vi kommer säkert gå igenom min livssituation, boende, jobb å sånt. På något sätt känner jag mig lugn där nu, för en månad sen visste jag ingenting.. Idag vet jag att det kommer att ordna sig.

Jag har även gått med i Femmis. För hur det än går så tror jag att jag kommer få fantastiskt stöd genom dem. Dom vet vad jag går igenom och kommer att gå igenom oavsett utgång.

Idag är det den 1 februari, snart är mars här! :)

Nya lagar, nya möjligheter!

Ett litet liv, så skört
Gnyr i min famn
Oändlig kärlek
Livslång vänskap
Du finns redan i mitt hjärta
Du har funnits där länge
Kanske ses vi snart
Träffas, för första gången
Ett litet liv, så skört
Får du bli verklighet nu?
***

Den 13 januari gick det igenom. Från 1 april 2016 så är det lagligt att inseminera sig som ensamstående kvinna. Det är fantastiskt, otroligt och hoppet som var påväg bort har tänts igen. Kan det bli verklighet?

Jag ringde en klinik i måndags men de hade bara telefonsvarare. Står att det ska komma info på deras sida snart, när är snart? Jag är otålig, jag vet men jag vill veta NU! Har dessutom ansökt om medlemskap på Femmis för att få stöd och hjälp av personer i samma sits.

Det händer grejer nu och jag längtar som fan! :D