Hade hoppats på att få dela med mig av mer i denna blogg men allt har varit upp och ner sen jag började min resa.. Att många par kämpar med barnlöshet eller svårigheter att bli gravida vet jag, jag vet oxå att många blir gravida bara dom tittar på varandra.. Men med vetskapen om att det är svårt att bli gravid så började jag min resa att bli inseminerad.
I början hade jag modet uppe och jag tyckte att kliniken var lite tafflig men ändå okej. Ju längre tiden gick insåg jag att de kanske inte var så bra som jag trott i början. Allt detta byte av personal, alla frågetecken och även om jag trodde att de sjuka spermierna skulle vara toppen av isberget så kom ett sista.
Senast jag bloggade så skrev jag om de sjuka spermierna och att jag skulle göra ett försök i november. Min ägglossning skedde på en lördag och jag var uppe med tuppen för att ringa och hinna åka med första tåget till kliniken. Jag ringde och fick inget svar, ringde flera ggr men ingen svarade. Klockan gick och jag insåg att det var för sent..
Efter det har jag gått vidare... Eller ja, jag har mått skitdåligt och bearbetat det som hänt. Och försökt att återhämtat mig, vilket jag har. Sen kommer brevet; "Du måste betala 3000kr om du vill fortsätta". SERIÖST!? Jag har betalat nära 100 000kr och dom har skött det hela under all kritik och nu kräver dom mer pengar från mig?
Tankarna gick så här: Antingen skiter jag i sista försöket, det jag betalt ca 12 000kr, och fortsätter mitt liv som det är idag. Eller så gör jag sista försöket, för att inte bjuda dom på pengarna, och får vara beredd på ett nytt fall om jag inte blir gravid.
Efter mycket om och men så bestämde jag mig, jag gör sista försöket!
Så nu sitter jag här, ovetandes om vad framtiden har att ge. Det började som vanligt med strul, att kliniken raderat mig, så när jag ringde så kom jag inte fram. Dom ringde mig senare under dagen och sa åt mig att jag måste ringa tidigt. Hon nästan läxade upp mig när det var DOM som gjort fel.
När jag kom dit så hade de ändrat rutiner helt. Mina första gånger jag var där så fick jag träffa en läkare men nu var det sjuksköterskorna som gjorde inseminationen. Hon var trevlig men har aldrig träffat henne förut. Jag kände mig negativ, men med all rätt efter deras bemötande!
Inget snack om hormoner som jag behövt ta förut. Dom hade ingen koll på att jag har otroligt kort lutealfas, när, dom hade nog ingen koll på nånting...
Det är ett tag kvar innan jag vet om det tagit sig. Självklart hoppas jag av hela mitt hjärta att det tar sig, att ägget är befruktat och vandrar ner för att hitta sin boplats och fäster sig.. Men samtidigt är jag rädd att falla igen, att hoppet försvinner med det här försöket..
Alla vänner runtomkring visar upp sina fina bäbisar på Instagram och Facebook, de skriver hur stolta & lyckliga de är och hur deras lilla har förändrat deras liv. Den största kärlek de mött.
Jag önskar att det vore jag...
