Donatorn var sjuk

Jag fick ett samtal i somras från kliniken i Gbg. Min donator som kliniken hittat åt mig visade sig vara defekt, han var sjuk. Han gav barn med missbildningar. HUR i HELA världen kan detta hända? Jag har fått höra att donatorerna får genomgå många tester och många klarar sig inte. HUR kan han ha kommit igenom?

Jag har alltså inseminerats med sjuka spermier vid FEM tillfällen vilket är en jävlans massa bortkastade pengar och framför allt sjukt mycket pengar för någon som inte har gott om pengar. Va i H-VETE! Då var jag chockad, ledsen och förstod inte riktigt. Sen blev jag sjukligt förbannad, jag är fortfarande förbannad men har lugnat mig.

Ingen ersättning, inte ens en ursäkt eller liknande. För kliniken är det något som händer. Det borde finnas en ersättningslag när något sådant sker. Det är ju dom som gjort fel. Min kropp har gjort rätt som inte tagit emot dessa spermier. Jag vet att det är liten chans att bli gravid på detta vis men om spermierna dessutom är sjuka så är det så klart att kroppen avvisar dom.

Jag ska tillbaka och göra mitt sista försök nu i november. Jag ska ta upp detta återigen om ersättning. Det kan inte vara okej att göra så här. Ska jag bara gå med på att betala för deras misstag? Vi får se vad som händer...

Det gör mig förbannad. Och min respekt för Kvinnokliniken i GBG försvann med det brev jag fick hem om att min donator var avstängd på livstid. WTF!

Femte försöket gjort...

Så har Tant Röd kommit på besök efter femte försöket.. Det gick fort denna gång och ja, jag känner mig likgiltig. Mår sjukt dåligt psykiskt. Jag har slutat berätta för folk att jag åker iväg, bara några få som vet. Jag orkar inte med frågorna. I början var jag glad, tyckte det var spännande och kul.. Nu är det bara jobbigt :(

Jag har en gång kvar. Pga ett stort återkrav så har jag inte råd att göra sju gånger som jag tänkt göra.

Jag känner mig uppgiven. Orkar inte ta tag i saker. Är arg på folk som tar för sig. Arg på folk som skiter i mina känslor. Arg på folk som argumenterar emot mig. Arg på folk som är kära. Allmänt arg och bitter på det mesta.
Jag skyller på Lutinus, min kära hormonstimulering.

En gång kvar. Om jag räknar rätt så blir det i början av Juni. Om det inte funkar då så blir det en sommar med fylla, det kan jag lova! När hösten kommer köper jag mig en hund som tröst och så gräver jag ner mina barnplaner för alltid. Orkar inte må så här igen.

Just nu vill jag bara gråta. Inget går min väg. Eller nu ljuger jag. Jag stormtrivs där jag bor nu och älskar livet. Hade dock älskat det mer om jag var gravid och strax skulle få en egen familj.

Livet är inte en dans på rosor, det är fullt av taggar och törnar.

Tick, tack, tick tack...

Jag skriver inte så mycket här, mest för att det känns jobbigt.. Jag pratar inte så mycket med folk om det förutom med mina närmsta vänner. Det är jobbigt att inte veta.. Jag har snart lagt ut 100 000kr och det är det värt men tänk om kliniken inte märker saker, tänk om dom bara kör på.. Och så funkar det inte?

Sistgång frågade jag om hormoner eftersom min lutealfas är så kort. Så jag åt Lutinus till mitt förra försök, det förlängde helt klart lutealfasen men negativt ändå. Mensen kom så småningom, var trådig och konstig men jag fick inte en tillstymmelse av plus på stickan.. Så det blev kanske bara så av hormonerna.

Hormonerna ja.. Jag tar dom tre ggr om dagen, vaginalt. Ja jag kör upp en liten "pinne" med en jäkla tablett där nere och tro inte att det stannar där, nej då.. Det mesta kommer ut som de äckligaste flytningar du haft så trosskydd är ett måste. Det där med att inte tänka så mycket försvann direkt när jag fick hormonerna, det går nämligen inte att tänka på något annat än det med ständigt kladd mellan benen.

Nu tar jag äl-test varje morgon igen. Enligt appen så borde jag ha äl imorn men den har ju aldrig stämt förut så varför nu.. Usch, känner mig otroligt negativ men det är jag egentligen inte :) Var inne på undersökning för en vecka sedan, allt såg fint ut och jag hade flera ägg varav två lite större än de andra. Kändes bra. Men nu ska dom bara lossna oxå och gärna ta emot en spermie eller två.

Men ja, det är tungt att prata och skriva om men livet knallar sakta framåt.