Har varit iväg på en välförtjänt semester där jag sköt undan allt som fått mig att må dåligt eller som fått huvudknölarna att mala. Och när jag kom hem visste jag.
Innan jag åkte på semester så hade jag besök av en donator. Vi gjorde en insemination och efter den mådde jag fruktansvärt dåligt, psykiskt. Det var hemskt. Jag trodde inte att jag skulle reagera så värst men det blev ännu värre när han började prata om att vi skulle ligga eller att vi skulle vara "tillsammans" när vi gjorde dom olika stegen. Jag fick panik, det var verkligen inte det jag ville. Inte okej.
9 dagar efter beräknad ÄL, 6 dagar innan jag skulle få mens fick jag en pytteliten blödning. Eftersom det inte blev något mer funderade jag på att det kanske kunde vara en nidblödning (har läst lite om det). Dagarna gick och ingen mer mens kom, inte heller när den var beräknad. Jag var trött, gasig i magen och hungrig mest hela tiden. Självklart funderade jag på vad det berodde på, värmen eller var jag gravid?
Väl hemma så har jag tagit två gravtest vid olika tillfällen och båda visade negativt. Och på sätt och vis gör det mig lättad. För när jag väl landat i Sverige igen och tillåtit mig tänka så var jag säker på att om jag ska bli gravid så ska jag bli det genom att ligga med någon som jag förhoppningsvis har några känslor för. Jag skulle aldrig klara den psykiska press det innebär att inseminera. Om det nu är förbestämt att jag ska bli med barn och få en underbar liten varelse i mitt liv så kommer det bli så. Är det så att jag inte kommer få barn, ja, näe vill inte ens tänka vidare på det. På ett eller annat sätt kommer jag bli mamma, men som det är just nu är jag inte redo. Inte med en främling iaf.
Nu avvaktar jag ett tag och ser hur framtiden ter sig. Vem vet, det kanske funkar på så sätt att när du minst anar det så händer det... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar