Känslan...

..som uppstått nu när jag tänker på att det är första mars imorgon går inte att beskriva. Magen gör saker jag aldrig varit med om tidigare och jag mår illa. Sjukt nervös. För jag vet ju inte vad utgången blir. Men det är ju just det här jag måste försöka att undvika, ja nervositeten.. För den kan ju göra att det tar galet mycket längre tid.

Men iaf, imorn är det första mars och jag ska slå numret igen, eller ja näe jag ska bli uppringd. Och återigen reser sig den skräckblandade förtjusningen i mig och jag kan knappt sitta still här i soffan. Känslan är övermäktig!

Tänk om!

Jag försöker se det hela med ödmjukhet, jag vill inte ta det för givet.. Jag vågar knappt säga det själv, jag är så rädd att jag ska jinxa det på något sätt. Fast så är det väl egentligen inte. Kan jag inte så kan jag inte, det spelar nog ingen roll hur jag beter mig. Men ändå..

Igår på jobbet hade vi besök av ovanligt mycket barn. Det var alla åldrar från nyfödd och uppåt. Längtan blir mer påtaglig när dom finns så nära och helt plötsligt ploppade namnen upp igen.

Amanda och Lucas.

För många år sedan så besökte jag ett medium, han sa att jag skulle få två barn. En tjej och en kille. Visst ska man ta allt med en nypa salt men längtan gör att man tror blint. Och jag har tänkt på barnnamn sen längtan efter barn började. Jag är inte sån som måste ge mitt barn ett ovanligt namn, mitt barn kommer vara speciellt och otroligt älskat ändå. Men sen kan det vara svårt för även om jag nu gillar dessa namn så den dagen då min lilla parvel kommer till världen så kanske det inte alls passar. Men ändå :)

Imorgon när väckarklockan ringer är det jag som flyger upp ur sängen.
Imorgon är det jag som väntar på ett av de viktigaste samtalen i mitt liv.
Imorgon är det den första mars.